debut som smålänning
Hej!
Nu är jag i Kalmar och snart spenderat mer än ett dygn här. Igår gick lasset från Hässleholm, det lilla än så länge men som ack inte var så lite. Två stora stora väskor fyllda med kläder och allt vad en tjej behöver när man har beslutsångest på morgonen. Haha, nej, men det var skönt att få upp så mycket som möjligt nu när Henriks pappa snällt skjutsade upp oss!
Så igår vid två var vi framme i Kalmar. Imorgon 10.30 är det upprop för mig. Haha.. nu precis kollade jag åt vänster där jag sitter i soffan raklång med fötterna i andra änden och ser en stor fråga på henriks tvskärm.
"Älskling, vad gör du?"
Haha. Naaw, nu skriv han något annat, något sött. Som stannar mellan oss. Jag älskar dig med.
Iaf, så gårdagen var full med mycket, men kom på att jag inte ens berättat hälften.. Så när vi kom upp tog vi tag i att flytta in allt från väskorna till garderoben. Skönt att det mesta kom på plats. Efter det, efter lite mitt tjat kanske, så gjorde vi handelslista och matlista inför veckan och gick en lång promenad till köpcentret Giraffen. Där kollade vi affärer innan vi tog tag i handelslistan på ICA MAXI och där vi scannade och gjorde sanslöst bra köp. Henrik med scannern och jag kollade veckobladet. Efter det väntade vi på bussen en stund och tog den sedan tillbaka med alla kassar till lägenheten. På kvällen lagade vi en väldigt ekonomisk middag - och ack så god.
20kronors-kycklingklubbor (kort datum) gräddade i ugnen med egengjorda stekta potatisklyftor, 10kronors bearnaisesås och machesallat med både tomater och gurka. Ack så gott.
Till det kollade vi "Män som hatar kvinnor" där fruktansvärt är ordet att beskriva det. Fruktansvärt bra, fruktansvärt innehåll, men en fruktansvärd bra story. Just ämnet och titeln "Män som hatar kvinnor" lyfts upp till ytan och får en verkligehetstrogen bild utan att vara verklighetsbaserad. Handlingen tar tag i en och man är fast i spänningen. Svenska filmer har en tendens att gå ett snäpp längre i det råa, kalla och sjukt obehagliga. Men det lönar sig - för så är ju verkligheten. En fim att se - och minnas.
Efter det sov vi länge och länge. Sovmorgon var skönt och idag har vi knappt gjort så mycket saker att kunna räkna upp. Jag tog mig en promenad med ipoden för att se om jag kunde hitta skolan på egen hand - och ja, det gick jättebra. DOCK hade jag inte lika tur med vädret som fick sig ett utbrott - både med smällar och med regn och jag ska tacka mig själv för att färgen på skjortan INTE var vit. Ljusblå var väl iofs inte heller en klockren färg, men fick gå. Inget paraply och 20 minuter från lägenheten. Det var bara att börja gå. Så ja, jag höll mig inne sedan förutom ett besök på ICA. Nu sitter jag här och ska snart kolla Filip & Fredrik med Henrik innan vi båda ska sova. Imorgon 10.30 som sagt och jag ska försöka döva mina nerver till morgondagen. Jag tror att jag är så oförberedd och nojjar mig om vad jag kan ha missat men gång på gång har Henrik försökt övertala mig. Inte heller är jag ensam om morgondagens upprop - 200 000 är det som börjar studera i höst så det känns skönt att jag delar det med några andra.
Nu ska jag inte skriva mer. JO, GRATTIS SYRRAN! Elisabeth, syster, har i två veckor under vissa dagar dykt i Karlskrona och kämpat med sitt efterlängtade dykarcertifikat. Idag fick hon diplomet. Jag är så stolt! Jag hade aldrig vågat, iofs för att jag inte klarar av fiskar, men du tar tag i det du bestämmer dig för, och det du bestämmer dig för är något som DU själv vill. Det är så många som lägger pengar och gör saker för att. För att - för att - gör aldrig en lycklig. Be proud sister! Det är jag över dig.
Så nu. Nu är det godnatt. Jag kanske uppdaterar imorgon.
Sarah.
vid dörren väntar längtan
- Hujeda mig sånt barn han var, är värre tänkas kan. Åh Emil var det namn han...
Emil snurrar på tvn, han sjunger, han skrattar och han gråter. Jag sjunger med när Emil sjunger.
Jag sitter i en soffa omringad av kuddar, jag är 6 år och jag tror att Emil är likaså. Ewa sitter nedanför och gogglar för sig själv, Elisabeth sitter bredvid och nynnar med. I bakgrunden hörs mammas lugna röst, medan hon snällt försöker förklara för Hannah att inte röra potatisen i nedre kylskåpet och pappa hörs en bit längre bort när han lite otåligt försöker förklara i telefonen för någon okunning i andra änden att han måste ta hand om patienten på ett helt annat sätt. Sophie sitter på en stol lite längre bort med ett fokuserat uttryck i pannan, hon gör matte och skriver en massa.
De sjunger på tvn och jag lutar mig bakåt i soffan med alla dess tio kuddar omkring mig, och Elisabeth bredvid. Ett sagoland, den tryggaste plats på jord. Jag behövde inte bry mig om någonting och jag visste inte mer än Emil, och min familjs röster och rörelser i bakgrunden. Någon som skyddar mig från verkligheten och som kommer när jag gråter.
Det är ett land när jag var 6 år. En verklighet jag så varmt kommer ihåg, när jag nu snart är 20,
och väntar på något nytt.
Jag är 19 år och har aldrig varit så trött, så otålig eller så nära något som jag är nu. Jag har fortfarande minnen från Emil, men just nu kommer jag bara ihåg de lite mer tragiska - fattigstugan, hur de fryser och huttrar, hur emils pappa skäller och hur de åker runt, runt i Smålands skogar.
Nu ska jag till Kalmar, Småland och Emilminnena kommer tillbaka. Aldrig trodde jag att jag skulle sätta min fot i ett kallt huttrigt Småland. Skåne som var så bra. Journalistik finns inte i Skåne och i Kalmar finns den jag vill ha.
Jag skrattar inte bara ryser lite åt Emilminnena som förföljer mig. När jag kommer till Kalmar innan var jag kanske lite väl negativ, lite extra kritisk och lite mer vaksam över allt som hände.
För två veckor sedan tog jag ett beslut. Kalmar är bra, journalistik är kul och Småland är inte Emilsfilmerna. Enbart. Så nu lämnar jag fördomarna om huttrandet och ger mig ut till ett litet litet land, kallat Småland. Imorgon klockan tio går lasset. Iaf lasset med kläder. Mamma skakar lite på huvudet när hon ser hur mycket jag ska ha med. Don't worry, jag kommer hem. Komma hem och känna sig hemma och kura ihop sig runt massa kuddar, kanske inte till Emil, men till något annat. Så nu mina kära vänner, för första gånger säger jag det till mig själv - imorgon blir jag smålänning. Kanske tragiskt, kanske spännande, kanske knasigt (dialektvis?), men samtidigt väldigt väldigt nytt. Bomullsvärldar är inte till för mig längre.
Väskorna är packade och vid dörren väntar längtan. Lite orolig är man dock men don't worry,
jag har nog bara lite resfeber.
Emil snurrar på tvn, han sjunger, han skrattar och han gråter. Jag sjunger med när Emil sjunger.
Jag sitter i en soffa omringad av kuddar, jag är 6 år och jag tror att Emil är likaså. Ewa sitter nedanför och gogglar för sig själv, Elisabeth sitter bredvid och nynnar med. I bakgrunden hörs mammas lugna röst, medan hon snällt försöker förklara för Hannah att inte röra potatisen i nedre kylskåpet och pappa hörs en bit längre bort när han lite otåligt försöker förklara i telefonen för någon okunning i andra änden att han måste ta hand om patienten på ett helt annat sätt. Sophie sitter på en stol lite längre bort med ett fokuserat uttryck i pannan, hon gör matte och skriver en massa.
De sjunger på tvn och jag lutar mig bakåt i soffan med alla dess tio kuddar omkring mig, och Elisabeth bredvid. Ett sagoland, den tryggaste plats på jord. Jag behövde inte bry mig om någonting och jag visste inte mer än Emil, och min familjs röster och rörelser i bakgrunden. Någon som skyddar mig från verkligheten och som kommer när jag gråter.
Det är ett land när jag var 6 år. En verklighet jag så varmt kommer ihåg, när jag nu snart är 20,
och väntar på något nytt.
Jag är 19 år och har aldrig varit så trött, så otålig eller så nära något som jag är nu. Jag har fortfarande minnen från Emil, men just nu kommer jag bara ihåg de lite mer tragiska - fattigstugan, hur de fryser och huttrar, hur emils pappa skäller och hur de åker runt, runt i Smålands skogar.
Nu ska jag till Kalmar, Småland och Emilminnena kommer tillbaka. Aldrig trodde jag att jag skulle sätta min fot i ett kallt huttrigt Småland. Skåne som var så bra. Journalistik finns inte i Skåne och i Kalmar finns den jag vill ha.
Jag skrattar inte bara ryser lite åt Emilminnena som förföljer mig. När jag kommer till Kalmar innan var jag kanske lite väl negativ, lite extra kritisk och lite mer vaksam över allt som hände.
För två veckor sedan tog jag ett beslut. Kalmar är bra, journalistik är kul och Småland är inte Emilsfilmerna. Enbart. Så nu lämnar jag fördomarna om huttrandet och ger mig ut till ett litet litet land, kallat Småland. Imorgon klockan tio går lasset. Iaf lasset med kläder. Mamma skakar lite på huvudet när hon ser hur mycket jag ska ha med. Don't worry, jag kommer hem. Komma hem och känna sig hemma och kura ihop sig runt massa kuddar, kanske inte till Emil, men till något annat. Så nu mina kära vänner, för första gånger säger jag det till mig själv - imorgon blir jag smålänning. Kanske tragiskt, kanske spännande, kanske knasigt (dialektvis?), men samtidigt väldigt väldigt nytt. Bomullsvärldar är inte till för mig längre.
Väskorna är packade och vid dörren väntar längtan. Lite orolig är man dock men don't worry,
jag har nog bara lite resfeber.
en dag på stan, mitt på dan
Måndagmorgon, klockan tio var jag på stan. Jag & alla andra morgonpigga hässleholmare som också var tvungen att få en bra plats i kön på handelsbanken. Det var rätt kallt, så jag tog jackan. Kanske inte hade behövts hade jag märkt men det blåser, och alla är påväg från semestern nu. Det är påväg mot hösten.
För två år sedan var det skola som gällde. Nu är det skola igen. Jag har planerat, fixat. Praktiskt. Elegitimation på banken. Studentkonto. Vet redan att min första tenta är den 2 oktober på Journalistika grunder. Det låter spännande, skrämmande.
Vissa ska till London, några flyger mot USA. På ett plan & planerat att de ska upptäcka allt de får chans att se.
Själv ska jag med ett tåg till Kalmar, två timmar. Det är en stor resa för mig. Jag ska ju flytta dit. Adressändring får vänta,
än så länge ska jag ge Kalmar, Journalistiska grunder en chans. 24 oktober blir jag 20 år. Åh herregud. Nu börjar det ju bli allvar,
hela den här vuxengrejen. Vissa ska till London, några flyger mot USA. På ett plan & planerat att de ska upptäcka allt de får chans att se. Jag ska med upptäcka & se, sträcka fram handen och ta det som ges. Men varför är jag inte så modig som alla andra? Det frågar jag mig ibland. Jag ska till Kalmar & det skrämmer mig som om jag aldrig gjort något annat. De pratar till och med svenska. Dock en aning småländska men det går an att förstå.
Vissa ska till London, några flyger mot USA. På ett plan & planerat att de ska upptäcka allt de får chans att se.
Stensäkra, modiga & nyfikna.
Tänk att det darrar när jag tänker på tågresan. Ett sådant litet steg som är så svårt att ta.
För två år sedan var det skola som gällde. Nu är det skola igen. Jag har planerat, fixat. Praktiskt. Elegitimation på banken. Studentkonto. Vet redan att min första tenta är den 2 oktober på Journalistika grunder. Det låter spännande, skrämmande.
Vissa ska till London, några flyger mot USA. På ett plan & planerat att de ska upptäcka allt de får chans att se.
Själv ska jag med ett tåg till Kalmar, två timmar. Det är en stor resa för mig. Jag ska ju flytta dit. Adressändring får vänta,
än så länge ska jag ge Kalmar, Journalistiska grunder en chans. 24 oktober blir jag 20 år. Åh herregud. Nu börjar det ju bli allvar,
hela den här vuxengrejen. Vissa ska till London, några flyger mot USA. På ett plan & planerat att de ska upptäcka allt de får chans att se. Jag ska med upptäcka & se, sträcka fram handen och ta det som ges. Men varför är jag inte så modig som alla andra? Det frågar jag mig ibland. Jag ska till Kalmar & det skrämmer mig som om jag aldrig gjort något annat. De pratar till och med svenska. Dock en aning småländska men det går an att förstå.
Vissa ska till London, några flyger mot USA. På ett plan & planerat att de ska upptäcka allt de får chans att se.
Stensäkra, modiga & nyfikna.
Tänk att det darrar när jag tänker på tågresan. Ett sådant litet steg som är så svårt att ta.
in this neverneverland
This neverneverland.
Där alla aldrig går.
Där alla aldrig tar mer än vi får.
This neverneverland.
Det är en saga utan slut,
ett magiskt liv med glädjetjut.
För i detta land,
där drömmarna blir sant.
På en öde öde strand.
This neverneverland.
Är en gåta utan svar.
Är en dröm som vi har kvar,
så länge vi finns
kvar på
denna jord.
This neverneverland
där inga människor har ont,
ingen skada inget ont.
Bara gott tillsammans.
This neverneverland
där inte fattigdom finns till,
inget annat liv att längta till.
Du vill vara där du är,
lyckan är såhär.
This neverneverland.
Där liv inte suddas ut,
inget dramatiskt slut.
Ingen ondska finns det här,
ja, jag kan se att du är här.
Med oss. Igen. Min vän.
In this neverneverland
där lever du igen.
Din starkhet vinner allt, min vän.
Ingen cancer besegrar den.
this neverneverland,
dit människor aldrig går,
bara i drömmarna vi når.
this neverneverland.
Där alla aldrig går.
Där alla aldrig tar mer än vi får.
This neverneverland.
Det är en saga utan slut,
ett magiskt liv med glädjetjut.
För i detta land,
där drömmarna blir sant.
På en öde öde strand.
This neverneverland.
Är en gåta utan svar.
Är en dröm som vi har kvar,
så länge vi finns
kvar på
denna jord.
This neverneverland
där inga människor har ont,
ingen skada inget ont.
Bara gott tillsammans.
This neverneverland
där inte fattigdom finns till,
inget annat liv att längta till.
Du vill vara där du är,
lyckan är såhär.
This neverneverland.
Där liv inte suddas ut,
inget dramatiskt slut.
Ingen ondska finns det här,
ja, jag kan se att du är här.
Med oss. Igen. Min vän.
In this neverneverland
där lever du igen.
Din starkhet vinner allt, min vän.
Ingen cancer besegrar den.
this neverneverland,
dit människor aldrig går,
bara i drömmarna vi når.
this neverneverland.
