- Hujeda mig sånt barn han var, är värre tänkas kan. Åh Emil var det namn han...
Emil snurrar på tvn, han sjunger, han skrattar och han gråter. Jag sjunger med när Emil sjunger.
Jag sitter i en soffa omringad av kuddar, jag är 6 år och jag tror att Emil är likaså. Ewa sitter nedanför och gogglar för sig själv, Elisabeth sitter bredvid och nynnar med. I bakgrunden hörs mammas lugna röst, medan hon snällt försöker förklara för Hannah att inte röra potatisen i nedre kylskåpet och pappa hörs en bit längre bort när han lite otåligt försöker förklara i telefonen för någon okunning i andra änden att han måste ta hand om patienten på ett helt annat sätt. Sophie sitter på en stol lite längre bort med ett fokuserat uttryck i pannan, hon gör matte och skriver en massa.
De sjunger på tvn och jag lutar mig bakåt i soffan med alla dess tio kuddar omkring mig, och Elisabeth bredvid. Ett sagoland, den tryggaste plats på jord. Jag behövde inte bry mig om någonting och jag visste inte mer än Emil, och min familjs röster och rörelser i bakgrunden. Någon som skyddar mig från verkligheten och som kommer när jag gråter.
Det är ett land när jag var 6 år. En verklighet jag så varmt kommer ihåg, när jag nu snart är 20,
och väntar på något nytt.
Jag är 19 år och har aldrig varit så trött, så otålig eller så nära något som jag är nu. Jag har fortfarande minnen från Emil, men just nu kommer jag bara ihåg de lite mer tragiska - fattigstugan, hur de fryser och huttrar, hur emils pappa skäller och hur de åker runt, runt i Smålands skogar.
Nu ska jag till Kalmar, Småland och Emilminnena kommer tillbaka. Aldrig trodde jag att jag skulle sätta min fot i ett kallt huttrigt Småland. Skåne som var så bra. Journalistik finns inte i Skåne och i Kalmar finns den jag vill ha.
Jag skrattar inte bara ryser lite åt Emilminnena som förföljer mig. När jag kommer till Kalmar innan var jag kanske lite väl negativ, lite extra kritisk och lite mer vaksam över allt som hände.

För två veckor sedan tog jag ett beslut. Kalmar är bra, journalistik är kul och Småland är inte Emilsfilmerna. Enbart. Så nu lämnar jag fördomarna om huttrandet och ger mig ut till ett litet litet land, kallat Småland. Imorgon klockan tio går lasset. Iaf lasset med kläder. Mamma skakar lite på huvudet när hon ser hur mycket jag ska ha med. Don't worry, jag kommer hem. Komma hem och känna sig hemma och kura ihop sig runt massa kuddar, kanske inte till Emil, men till något annat. Så nu mina kära vänner, för första gånger säger jag det till mig själv - imorgon blir jag smålänning. Kanske tragiskt, kanske spännande, kanske knasigt (dialektvis?), men samtidigt väldigt väldigt nytt. Bomullsvärldar är inte till för mig längre.
Väskorna är packade och vid dörren väntar längtan. Lite orolig är man dock men don't worry,
jag har nog bara lite resfeber.