Sanslöst vad det är kallt, det är verkligen Emil-flashback här i Kalmar. (Emilsfilmerna, Astrid Lindgren, you know)

Men det snöar ute nu. Först blev jag lite paff när jag gick till skolan innan och ser hur små vita korn dalar mot marken, men efter ett tag är det faktiskt väldigt mysigt. Julstämning redan i början av november - det ska man inte klaga på. NU har jag lämnat in denna kurs sista uppgift. Iofs ska jag ju lämna in en uppgift till men det är bara att ändra till lite stora bokstäver och så, en rubrik och lite smått. INGET jag ska göra nu i alla fall. Jag har faktiskt saknat att bara få skriva. Det här kravlösa skrivandet där ingen kan gå in med en rödpenna och klaga på meningsbyggnader och formuleringar. Det är jättebra att lära sig, men också skönt att ibland få slippa.

Jag tror jag har blivit en smålänning, på något sätt. Henrik jämrade sig i går kväll över hur kallt det är och jag tyckte det var varmt. Josse, har du också blivit lite smålänning? Hur kunde detta ske?

Nu virvlar det och virvlar. Snön alltså. Jättemysigt och sitta här inne i värmen och skriva på min laptop. Tänkte faktiskt på förra året, vid denna tiden. Jag jobbade antagligen och hade fullt upp med att hjälpa äldre morgon, middag och kväll. Det var ett fint jobb, så här i efterhand kan jag tycka det. Just då var jag mest stressad. Men nu  får man faktiskt vara glad att man jobbade så många månader med det, och så många som blev glada när man kom. Det finns få saker som gör en så glad än när en gammal dam öppnar dörren och blir så glad för att jag kommer, det är härligt.

Förutom jobbet, som tyvärr tog mycket av tiden då, så var också min kära vän svårt sjuk. Jag tänker ofta på honom, hans leende, hans spontanitet och framförallt hans glädje. Han var verkligen alltid positiv och visste vad vardagslyx innebar. Jag minns när han sa att han hade köpt en elgitarr och jag blev lite förvånad, för visste inte att han var musikintresserad. Men han lärde sig spela för att han ville lära sig spela. Tänk vad många som borde göra likadant. Det man vill, det kan man, och det ska man också prioritera tiden till att försöka lära sig. Det finns egentligen mycket vi borde, och ibland behöver man få skriva av sig och inse att ett litet g på Globen inte är så himla farligt, egentligen.

Mitt i snövirvlet så finns det en låt som Amy Diamond sjunger som är jättefin. Den får mig att tänka på julen och alla de människor som går igenom en jobbig tid då. Medans vi andra planerar julklappar finns det de som verkligen kämpar för att ta sig igenom julen som är en jobbig tid när man har mist någon i sin närhet.

Denna låten är till dem.

Och jag viskar en bön i natt
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Sköt om er allihopa! 

/ Sarah.