De var två. Nu går bara en.

Det är en jättelång strand.
Och det är ett liv, flera liv.
Det är drömmar,
det är hopp,
det är besvikelse,
det är prestationer,
om och om och om igen.
Det är tusen möjligheter,
men endast några enstaka val.
De är två.
De håller ihop.
Hon måste välja.
Flera vägar,
ett val.
Hon väljer att inte välja, alls.
Hon lägger sig ner mot den mjuka stranden.
Hon trivs bättre här.
Hon orkar inte dimman framför.
Sanden som yrar.
Hon ber den andra att gå.
Hon vill inte bestämma.
Hon orkar inte välja.
Hennes vän vill inte gå.
Där står de. Fast, stilla. Påväg någonstans.
De måste hinna fram.
Men hon orkar inte.

Nu går det bara en.
Alla orkar inte.
Den starka vinner,
och ensam är starkast.
Eller vad är det alla säger?
Det finns väl ingen som vill bli lämnad kvar,
någonstans som känns som ingenstans.
Ensam är stark.
Men som två har man varandra.
Nu syns bara två steg i sanden.
Ett steg efter det andra.
Sakta men säkert.
Ingen ska gå själv.
Det gör hon inte heller.
Där går bara en. Men de är fortfarande två.
Hon bär sin vän.
Hon orkar inte.
Men hon ger inte upp.
Alla kan inte orka kämpa.
Alla kan inte vara starka.
Tur att någon kan vara stark åt en,
när man själv inte orkar.