Ja, oj alltså. Två månader sedan idag. Tänk att livet ändå rullar på som det gör, tänk att världen fortfarande ser ut som den gör. Två månader sedan Christoffer dog idag och minnet av dig finns så starkt kvar. Det känns som att alla har insett nu och förstått, till och med jag, fast det tog sin tid. Du var alltid så positiv och det är nu man börjar tänka "Tänk för ett år sedan hur det var då..". Då klagade man på annat, såklart. Mycket i skolan, projektarbete, ja, jag vet inte allt.
Men när sådana här dagar kommer, eller när man besöker din grav då stannar världen för en stund. Den blir faktiskt alldeles tyst. Jag kommer alltid minnas dig och det är så mycket som påminner om dig, händelser och situationer man stöter på dagligen. Du var fin och världen blir fin när man tänker på dig. Så mycket man egentligen har att uppleva,
så jag ska inte tänka på alla misstag jag tycker jag dagligen gör. För världen kan ändras så snabbt,
och det finns så många som kämpar. Så varför ska jag klaga på misstag när jag egentligen ska vara glad? Glad för att allt egentligen har gått så bra för mig, istället för att tänka på vad som kunde ha gått bättre.
När jag tänker på dig får det mig ofta att inse det.