Jag vet inte om jag någonsin vågat erkänna att jag är rädd. Jag tror inte det. Enbart att jag är rädd för hajar & möss som alltid har varit den största skräcken, sedan jag var liten, men när man blivit äldre inser man att man går runt och är rädd hela tiden. Jag lever inte i Stilla havet, eller under någon mösskryllande tunnel, ändå går jag runt ibland och är totalt livrädd. Och det är den rädslan jag menar,
den skulle jag aldrig våga erkänna.
Men fram med sanningen.
Framtiden? Kärleken? Vännerna? Familjen? Jobbet? Jag? Allt är en aning kaos, när man tänker till.
Varför skulle jag kunna...? Varför skulle någon vilja...? Varför skulle det bli jag som...?
Finns det ens någon mening med att jag försöker att...?
Nej, det är sant. Jag skulle inte bli någonting. Man kanske ska vara realistisk och ge upp direkt. Jag har inte så mycket att säga till i denna värld, jag av alla dessa miljoner. Jag ger upp nu, så slipper jag bli besviken senare.

Men jag vägrar det. Det tar tag i benen och jag vill springa, upp för varenda kulle och nerför varenda backe. En vind griper tag och lyckokänslan sitter i. Livet är en dans och jag följer rytmen. Alla dessa rädslor skakar jag av mig. Bort, försvinn och kom aldrig tillbaka. Ge mig livet, ge mig inspiration till att leva det fullt ut.
En dröm att hålla fast vid.
Vartenda litet steg blir ett danssteg med en rytm. Jag vet att livet inte är en dans på rosor. Men när tankarna kommer, taggarna kommer, eller jag faller sanslöst hårt, då ska jag resa mig igen. Det får ta sin stund innan jag tar mig upp, 
men tron på att jag en dag är tillbaka på benen igen ska hjälpa mig hela vägen dit.
Jag ska lita på mig själv.
Du är rädd, jag är rädd. Jag får helt enkelt bestämma mig.
Ska jag vara rädd för livet eller ska jag utmana det?
Jag väljer dansen, följer rytmen
och då kan inget hindra mig.




och Agnes låt - Release me är helt underbar.