Idag har varit en bra dag, en ledig dag. Gick igenom lite av kursens innehåll och tyckte det kändes svårt. Men ändå vill jag ge det en chans, det ska vara lite att bita i. Hehe. Och sedan åkte Jag & Josse till Kristianstad för att jag skulle växla pengar på Forex, dollarn har redan stigtit till 6,51 nu så man får passa på känner jag. Efter det gick vi och fikade på ett jättemysigt ställe & pratade New York. Det var längesedan vi gjorde något sådant, och det var mysigt. Jag handlade, impulshandlade en väska. Brun, och snygg. Man kan väl inte ha för många? Umgås jag för mycket med Elisabeth kanske, Sophie med, och Josse? Tre på samma gång, jag kan inte stå emot. Haha! I alla fall, men jag är nöjd.
Och nu ikväll har jag varit med Emma på badhuset och simmat & bubblat. Det var skönt, faktiskt. Jag trodde inte simning var så avkopplande, men jag ska nog bege mig dit någon gång nästa vecka och simma. Vill någon följa med så säg till :). Och nu ikväll har jag sett idol, som fyra gånger innan, och det är kul. Faktiskt. Nya idoljuryn om man ska analysera lite är faktiskt bra, och mer professionella än förra juryn. Tyvärr Kishti, du var unik, men du var inte så mycket mer. Och sedan tänkte jag på det. Alla dem bara snackar om hur "Åh, min största dröm har alltid varit att bli artist, typ i världen, typ Hollywood". Och det är bra med drömmar, och det är bra med mål. Men är inte kändisskap lite ute nu? Jag menar ute kan de aldrig vara, men själva den här grejen att vara känd. Egentligen har nästan varje människa varit på någon konsert, uppvisning eller liknande där en "kändis" har varit. Alla vet redan att de inte är odödliga människor och att de också får finnar. Kändisar är inte så intressanta längre. Men verkligheten är. Deras drömvärld må vara glammig, men är den inte mer så tröttnar vi lika snabbt igen. Jag menar, om en människa skriver låtar om verkligheten, om sitt eget liv, sin tragiska barndom, sin mamma som fått cancer, eller om hur man aldrig fick den man älskade, så smälter vi på något omedvetet sätt och vill bara höra mer och mer. I alla fall gäller detta för mig. Man vill kunna känna med, man vill kunna förstå och man vill kunna finna någon sorts sanning. Sång om smink och party funkar sjukt bra som dansmusik en fredagskväll men ingenting vi har i hörlurarna när vi vill lyssna på vår favoritlåt, eller bara lyssna för att må bra. Samma med filmer. Alla har redan sett action, orealistiska händelser, monster som tar över världen, omänskliga saker och överdrivet, och tycker inte det är så sanslöst kul längre. I alla fall inte intressant. Man vill ha mer? Man vill kunna känna mer. Situationer som bara kan skapas på film är häftiga några stunder tills man tröttnar. Och sedan? Då kanske en story om barnen i Afrika, miljöhotet, mobbning och misshandel kan få en att rysa lite mer. På ett sånt där sätt som man gör när man känner en rädsla för sanningen, och känner att "Fy, sjutton, att det är såhär". 
Jag har känt så många gånger. Och det är sådant jag kommer ihåg. Smaken är olika.
Men för mig vinner reality i längden.
Jag vet inte, det var bara en tanke.