Jag är så trött, så jag somnar bara jag sätter eller lägger mig ner. Hela kroppen och hela jag orkar inte.
Har jobbat hela helgen och nu är jag trött. Ledig två dagar, tänkte jag egentligen skulle ta jobb men jag tror jag behöver två dagar för att ta det lugnt & tänka lite. Man kan inte springa ifrån saker & ting, som man vet kommer snabbare komma ifatt ändå. Vardagen rullar konstigt nog i gång medans alla är ganska skakiga och berörda. Jag kan fortfarande inte förstå att du inte finns här hos oss längre, på något sätt så känns det inte konstigt om du skulle vibba mig på msn nu, som du brukade, eller skriva något komiskt sms, som du även också brukade göra. Vardagslyx som jag var van vid, men som jag saknar nu. Jag saknar dig, så mycket. Det är grymt vad livet är, och det gör ont. Och det känns så himla orättvist när jag läste artikeln om dig för några veckor sedan, varför? Jag kommer ihåg när jag läst artikeln att jag skickade sms till dig och skrev hur glad jag var att allt var bra med dig. Så varför skulle du tre veckor senare åka in igen?
Jag hatar allt som har med cancer att göra, allt som har med sjukdomar att göra,
allt som har det där hjälplösa över sig. Jag trodde vi kunde klara allt nu.
Men jag fick träffa dig tom två dagar innan, och jag är så tacksam över det nu. Jag hoppas du kände att jag var där.
Jag vill säga så mycket till dig,
men det du vet det vet du. Och det är jag glad för.
Vi har så många minnen tillsammans.
Jag ska tänka på dig när jag känner mig svag, på hur du kämpade.
För du var en fighter och du njöt av livet, så som fler borde göra.
Vi brukade skämta om att slappa var så härligt, och hur livet var att sova till ett, duscha i en timme, sola och slappa i gräset och andra saker som gjorde livet underbart. Jag ska ta vara på livet som du gjorde, och unna mig slappa stunder.
Jag ska njuta som du brukade göra,
o c h    s e    s a k e r     p o s i t i v t.
Det gjorde alltid du.
<3