... and it will be my last.


Det är underbart att hitta ny musik.
Nya artister med låtar som får en att rysa.
Ibland tror jag att jag har tröttnat på musiken.
Jag orkar inte lyssna,
jag orkar inte spela.
Jag vill verkligen inte höra mig själv sjunga.
Och skulle någon fråga,
vilken är din favorit?
Skulle jag osäkert svara,
utan något svar.
Jag har inga favoriter.
Jag kan ingenting alls.
Jag kan inte musik.
Jag har nog ingen koll.
Och jag ska ha studerat det,
i TRE år.
Noll koll,
jag bara flyter med,
som i en fin melodi
då behöver jag inte veta.
En stund utan bakgrund och upplägg,
då vill jag vara spela.
Om och om igen,
utan att någon lyssnar,
en stund med mig själv,
en stund för det här.
Jag har ingen koll,
jag kommer inte ens försöka.
Men när melodin börjar spelas,
och det är mina fingrar som bildar.
Så vet jag varför jag spelade,
alla de tre åren,
och alla de tio till.
Varför det är en sådan del i mitt liv,
och varför jag älskar att spela det.
Jag behöver inte veta,
jag ska inte ge det en chans,
får jag bara lyssna,
så har mitt liv fått sin glans.